Monica

26 april 2007 07:39

Den var fin.

Clara

26 april 2007 08:20

Usch, ja, livet är hårt...en strid....vi prövas hela tiden. När det händer barn och ungdomar något så känns det på något vis orättvist.....man tappar liksom tråden och undrar ibland ...vad är meningen med detta...
Kram

Hannele

26 april 2007 11:19

Fin akvrell, livet innehåller så mycket, vi pratar och skjojar även om allvarliga ting med min mor, hon säger att hon ska begravas billigt, i en ikea-kartong.

Barnen har fått vara med att begrava sin kompis, då kändes det rätt, att det inte var första gången, utan att de varit med, när de gamla har gått bort.

Bengt

26 april 2007 13:39

Vi är ju kända för varandra även privat.Tack för de fina inlägget här.
I går kväll satt jag på en bänk vid sjön och tänkte,funderade, tankar som inte går att smida i min blogg. Tänkte varför, varför? Du klarade det fint i din blogg!

Pia

26 april 2007 18:04

Nej det är så sant så. "LIvet är inte alltid en dans på rosor". Jag miste min förste skolkamrat i cancer när jag var arton, den andra var med om en drunkningsolycka året vi fyllde 20 och den tredje försvann nyårsafton för några år sedan. Man misstänkt att han ramlat i vattnet o inte kom upp. På våren hittade man honom inte långt från platsen så det känns. Det är viktigt att prata om sånt här för barn åtminstone så de vet att de kan komma o prata om de vill.

Gerda-Thyra

26 april 2007 21:52

Ja visst måste man kunna prata öppet om döden... och till och med kunna skoja om den när det passar... Och jag tycker att det är jätteviktigt att man tar med barnen i dessa disskusioner, och att de får möjlighet att framföra sina undringar och kanske lyckas få vissa svar också...
Döden är, för mig, inte skrämmande i sig...det tillhör livet! Men ibland kan ju "sättet" och anledningen, det sker på vara oerhört skrämmande... och tragiskt... och förefalla oerhört meningslöst...

Jeanette

26 april 2007 21:58

Visst är det sorgligt att det krävs "svåra stunder" för att vi ska stanna upp och fundera över våra liv? Vi rusar så lätt bara på och de stunder av eftertänksamhet och reflektion som vi hade behövt skyndar vi så lätt förbi. Livet är både sorgligt och vackert. Kanske är det därför det är så "svårlevt" ibland?

Trösterika diktrader i din akvarell. Och den är vacker!

Stor kram
Jeanette

elaina

26 april 2007 23:56

i mitt arbete händer det tack å lov inte så ofta att nå´n "lyckas", men efter varje långhelg så är det ett litet orosmoment innan vi träffat/hört ifrån allesammans.
Måtte denna helg inte bli för lång för nå´n...
:0/
PS: så precis att kommentarskoden denna gång va "rsmh", som står för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa!

Gerda-Thyra

27 april 2007 00:28

Elaina: Häftigt med bokstavskoden!

liviro

27 april 2007 09:56

Hej, jag vill bara skriva ett par ord till dig och säga att det var en helt underbar blogg du har. Jag ska läsa den så ofta jag kan.

Din akvarell ger eftertanke och tröst, den var så vacker!