...kan jag aldrig få för mycket av!
Tycker det är så himla roligt att "bara ha"... och ta fram och titta på! Men ibland händer det ju, att jag näns använda mig av någon knapp eller spets också...

... som inte heller har blivit klar (än)...
Det roliga med den här duken är att, en gång i tiden, påbörjade min Farmorsmor Augusta den! Sedan har den legat i många år, tills jag en gång på mitten av 70-talet hittade den och började brodera.
Jag har naturligtvis inte sprättat upp det lilla hon hade broderat, utan det får vara kvar, trots att vi inte använder oss av samma brodergarn...
Vem vet, någongång i framtiden kanske någon av mina barnbarnsbarn gör den här duken färdig...

Från min mans föräldrahem i Dalarna har vi släpat hem en gammal maskäten kista, som vi har som soffbord.
Träet är så lent och fint av tidens tand, det känns som sammet på sina ställen....
Vi har också baxat hem ett litet väggskåp från 1700-talet, med orginalmålning i lite jordiga färger.
Skåpet är ca. 75x50 cm. Tyvärr är både skåpet och kistan mer "ruggslitna" än vad förmodligen, till och med Knut Knutsson i Antikrundan, skulle tycka vara OK. Men det gör ingenting... Jag tycker om dem ändå.....

Jag är barnsligt förtjust i gamla saker, speciellt sådant som jag vet historien runt omkring, eller har någon relation till på något sätt. Men tycker även om att hitta "fynd" på loppis.

Den här tavlan kommer från min mans barndomshem, den har hängt ovanför en kökssoffa inne i en alkov, så länge han kan minnas...och förmodligen längre än så... Huset har varit i familjens ägo sedan mitten av 1700-talet.

Tavlan är nog från förra sekelskiftet, skulle jag tro.
Den är broderad på tunnt linnetyg med små, små, stygn.
Det är en liten bokmärkesängel som sitter inklistrat i det lilla fönstret, ser ni det?
Och så är det några pressade blommor och växter också...
Jag tycker så mycket om den här tavlan, av någon anledning!

Kandelabern är ett loppisfynd, tycker den passar så bra ihop med tavlan... dom står tillsammans på en hylla inne på vår gästtoalett.

....i form av hemvävda lakan, med handbroderade monogram och virkade spetsar, ett par av lakanen har även handsydd Hardangersöm.
Det är min mamma och min mormor som har gjort dessa, runt mitten av 50-talet, när mamma skulle gifta sig.
Tänk, såndana här tidsödande och fantastiska arbeten gjorde de flesta kvinnor vid den tiden och bakåt....
Och nu används det inte...
Vi "nutidsmänniskor" kan ju inte ens sova i sånt här... iallafall inte jag... jag stryper mig i lakanen och tappar bort täcket, och allt i sängen blir huller om buller... inklusive mig själv.....
Men jag tycker ändå att de här fina lakanen ska användas, så jag har kommit på att jag ska sy påslakan av alltihop!
Då kan man ju använda dem, och fint kommer det att bli, hoppas jag.
Vissa ska jag bara sy ihop som de är fast med "nervikt" kant, men en del ska jag sy med avvikande tyg så det blir som "täcke och överlakan". Och så ska man knäppa med knappar....
Det här känns lite som ett "jätteprojekt", jag har inte tillräckligt med tid, egentligen, men det får väl ta den tid det tar....
Och jag har i alla fall kommit så långt så jag har baxat upp dem från källaren, för DÄR hör de inte hemma......

Lucia är nog vår allra finaste tradition. Jag tycker det är så stämmningsfullt och vackert...
Själv har jag varit Lucia många gånger under barn- och tonårs-tiden, både i skolan och privat, och det var alltid lika roligt.
Numera nöjer jag mig med att ta fram min gamla Luciakrona, sätta ljus i den och ställa den på bordet, kvällen innan Lucia....
Jag fick Luciakronan när jag var 3 år, 1958. Det var på den tiden som man vågade (eller inte hade något val?) att ha levande ljus på små barnahuvuden... Jag kommer ihåg hur stilla och värdigt man fick gå.. Och påpassad i bakgrunden av mamma, eller annan vuxen, med fuktig handduk i beredskap...
Jag vet inte om jag hade vågat det med mina egna barn?! Det är nog tur att det finns batteridrivna kronor och ljus idag. Praktiskt och säkert men naturligtvis inte lika vackert...

Se här vad jag hittade i ett soprum för ett par år sedan!!!
Tänk att folk slänger sånt här...
Det är en handgjord pärm full med ark av handritade och akvarellmålade broderimönster. Pärmens storlek är ca. 40x50 cm och verkar vara filmjölksmålad både på framsidan och inuti. Mönsterarken är i samma storlek.
Formodligen är detta någon form av skolarbete, skulle kunna tänka mig från 1940-talet eller liknande..?
Kvinnan som har gjort hela härligheten hette (eller heter?) Dagmar Nilsson, hon har prydligt signerat alla sina ark.
Jag är iallafall jätteglad att jag hittade den här pärmen, så den slapp att bli nertuggad av sopbilens käftar..
Det hade ju varit synd....