Halsvärmare, benvärmare, pulsvärmare..... med små bokmärkesänglar på....
Kan det bli gulligare? Fniss ... det kanske inte riktigt passar min åldersgrupp, men det bryr jag mig inte om....
Jag har dem egentligen bara på mig, kyliga vårkvällar på altanen i stugan. Och då känner jag mig riktigt fin...
De var jätteroliga att sticka, änglarna är broderade i maskstygn och knapparna på halsvärmaren är från min barndom.
Garnet är i ett mjukt, ostickigt yllegarn.

Jag har ju haft en liten mössförevisning i bloggen tidigare... Så varför inte en klockutställning nu....?
Jag är svag för gamla saker, tycker det känns tryggt med att ha sitt eget ursprung med sig, om ni förstår vad jag menar...?
Just det här vägguret har egentligen ingenting med mig att göra, mer än att jag är ägare till det just nu...
Det var min mamma som hittade det, för ca 15 år sedan,liggandes utanför ett förråd på vinden, hos en tant som hon besökte.
Det visade sig att det tillhörde tantens granne, men hon tyckte inte klockan var något att ha, så mamma fick mer än gärna ta med sig klockan om hon ville......
Och hon ville absolut inte ha något betalt för
"skräpet"...!
Naturligtvis tog mamma med sig klockan....
...och gav den till mig!
Visst hade jag tur!? Jag tycker den är jättevacker med sin dekoration av pärlemor... och fåglar.. och blommor och blader...

Guldpendylen fick min morfar Hilmar, när han fyllde 50 år, i slutet på 40-talet. Han var hemmansägare, småbonde och fiskare i en liten by, precis på gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland.
Pendylen hängde i "kammarn" hos mormor och morfar och den plingade så skirt och vackert.
Numera hänger den i vår hall, där den tyvärr får vara alldeles tyst och stilla.... resten av familjen står nämligen inte ut med ljudet.

Den här klockan har min pappas morfar haft hängandes på väggen i kajutan, på sin bogserbåt, i slutet av 1800-talet - början på 1900-talet.
Även den lilla barometern som hänger under klockan kommer därifrån.
Nu hänger dom i vårt sovrum, och minner om en tid som var....